Caroline Degerfeldt (Dojjan)

Häromdagen öppnade jag en liten kantstött skokartong med bleknade häst-stickers som jag låtit ligga orörd en längre tid. I den låg kassettband från förr. Ni vet, härliga blandband som krävt många tålmodiga timmar framför record-knappen när favoritlåten utlovats inom kort. Väntan som ofta var förgäves då radiorösten började prata innan låten tagit slut och sabbade hela inspelningen. Ack. Längtan. Glädjen. Besvikelsen.

Hursomhelst, när jag läste igenom A och B-sidorna la jag märke till ett intressant låtval bland många tvivelaktiga, nämligen ”Genesis – Land of Confusion”. Jag rustade mig alltså inför världsläget i tidig ålder. Kanske anade jag oråd inför framtiden redan då, något som en oroväckande stor andel i ”the world we live in” uppenbarligen inte gjort än.

Dialogen nedan utspelar sig i ett reklaminslag jag sett nyligen. Ett reklaminslag för ett nytt tv-program där barn ska få säga sitt. Jag minns inte vad saken gällde i det specifika fallet men barnen fick i uppgift att föreslå ett straff till en grupp människor som gjort något dåligt:

Barn 1: ”Dom ska bära hö!”

Vuxen: ”Dom ska bära hö, och hur länge ska dom göra det?”

Barn 2: ”Tills dom fattat.”

Och ja, det finns människor i detta land som utgör 7,9 procentandelar i dagens politiska opinionsmätningar som jag skulle vilja tvinga bära hö. Bära hö tills de fattat. ”To make this a place worth living in”.

Föreställ er en stelopererad vandrande pinne i människostorlek. Släng gärna till lite förstadiereumatism i sammanhanget. Tänk er sedan att detta spektakel ska ta sig igenom smurfhöga tunnlar, spiralformade rutschkanor och lågsmala hängbroar på Busfabriken i samma tempo som en exalterad brorson som med höga rop varnar för pijater, hajar och tigjaj. Detta spektakel är jag. Ett spektakel som, för kärleken till det lilla yrvädret, strök svetten ur pannan, utvecklade diskutabla tekniker att ta sig fram och planerade flyktvägar från hotande kanonkulor och djungelmonster med inlevelse som förtjänar en Oscarnominering. Sanna mina ord att det knakade, sprakade och gnisslade däruppe i byggnadsställningarna. Och då menar jag inte från trä, plast eller gångjärn, utan muskler, rygg och leder. Men det är det värt för varje ”kom fastej Caoine, kom”, ”jag åkej föjst” och ”vi måschte akta osch föj ojmajna”. Det är det värt för den lilla glimt jag får in i den värld han ser, som de ser, de små älskade liven. Nu har de åkt hem igen efter tre dagar hos mig, mina brorsbarn William och Elwira. Nästa gång vi ska ses är det jul och förhoppningsvis har träningsvärken lagt sig tills dess så att jag kan ta mig upp från soffan och bege mig norrut. Sa någon poweryogakurs? Bär med mig dit isåfall. Jag är inte så tung.

 

 

                                  

 

 

Ps. Det är verkligen inte personen på bilden som skrivit inlägget.

För ett år sedan idag satt jag i ett väntrum på Lunds Universitetssjukhus. Halsen torr. Fingrarna så hårt sammanflätade att de vitnade av trycket. Tankarna surrade som berusade flyfän. Maktlös men där. Där på plats för min vän som efter sex timmars analys och operation skulle få beskedet om cancern fanns kvar i kroppen. Till slut rullades hon in på uppvak och jag fick sitta vid hennes sida. Varje gång en sjuksköterska kom förbi försökte jag snegla på journalerna men de var skickliga med att vinkla bort dem. De visste. De visste om det förbannade jävla fanskapet fanns kvar. De visste allt men fick inget säga. Inte till mig. Barndomsvän men inte släkt. Jag ombads att ta en promenad, ta lite frisk luft, äta något, vilket personalen gjorde klart att jag minsann inte gjort på många långa timmar. Så jag gick. Motvilligt.

Utanför sjukhuset pågick vardagen som vanligt. Vrålande bussmotorer. Avgaser. Protesterande pojke med tålmodig mamma. Högljudd konversation mellan två halvdöva pensionärer. Himmel. Gräs. Asfalt. Lösa skosnören. Jag satte mig på en träbänk med en svettig ostsmörgås inlindad i glapack i handen. Stirrade på den en stund, svarade på ett sms, la kvar smörgåsen på bänken och gick tillbaka. När jag återvände var hon inte kvar på uppvak och jag hänvisades till en av sjukhussalarna. Där låg hon. Vaken, utmattad och stark. Det dröjde inte länge förrän läkaren kom och satte sig på en stol bredvid sängen. Hjärtat i halsgropen. Jag höll andan. Handen kramade hennes mot lakanet.

”Vi fick bort allt.”

Jag andades ut i ett skratt och såg på min vän. Hon släppte inte läkaren med blicken och sjönk djupare ner i madrassen, för trött för att le fullt ut, men det gjorde jag åt henne så det räckte och blev över. Hade det dessutom inte varit för att hon delade rum med en patient som låg och vilade i sängen mittemot hade jag slitit tag i läkaren i ett highpitchat lyckorop och startat en conga-line genom rummet ut i korridoren.

Ett år sedan var det. I ett år, på dagen, har hon varit fri från cancern. Underbart. Det är nu fyra år kvar till friskförklaring och jag finns vid hennes sida för varje kampsteg på vägen. Hon är inte ensam, även fast hon tar sjumilakliv på egen hand varje dag. Idag springer hon till exempel Hässleholmsloppet på 10 km för att bevisa sin kropps styrka och kapacitet och ingen kan vara stoltare än vad jag är just nu. Förutom hon själv då förstås.

”Tacheles”. Ockuperad köpcentrumruin. Konstnärernas ockupation. Graffiti på slitet tegel. En apstaty iförd stridshjälm blickar ner på mig från fasadvalvet. Letar mig in i trapphuset. Trapphus är ett för banalt ord men vad gör man när ordförrådet sviker upplevelsen. En svag hint av urin men jag bryr mig inte. Graffiti, graffiti, graffiti. Poesi står skriven på varje trappsteg. Inspirationen slår till som dubbelmojiton från gårdagen och för varje våning uppfylls förväntningarna jag hade för den fria konstens Berlin, för målningar, skulpturer, video-art och text. Så mycket symbolik. Så mycket yttrande i material. Lämnar en generös gåva i en svart pengabox. Lämnar motvilligt byggnaden. Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Jag kommer tillbaka.

                                                                           * * *

Parken ”Tiergarten” är en upplevelse om du är en hund som ska ut på en uppfriskande morgonpromenad. Så lät första domen, mitt första intryck. Dock överraskas jag även här. Genvägar leder utan tvekan till oväntade fynd - Homosexuellen Mahnmal - ett minnesmonument med filmklipp av kyssar (se lilla rutan till höger i fotot nedan) - för att hedra alla de tusentals män och kvinnor som avrättades under Förintelsen med anledning av sin sexualitet. En medelålders man med karta i hand står en bit bort, ser sig omkring, stressad, spänd. Han väntar på sin tur att se samkönad kärlek i liten tv-box, i ett 31 grader varmt Berlin. När jag tittar på honom låtsas han som om han står där för att titta på något annat. Att ”något annat” råkar vara en vanlig sten som avgränsar parken från grusstigen avslöjar honom. Dölj inte din vackraste sida, vill jag säga till honom. Kom fram, titta, sträck på dig. Följ med till Kreuzberg senare. Följ med mig och min vän till Friedrichshain eller där Mitte angränsar Prenzlauer Berg. Områden där män älskar män – öppet. Kvinnor älskar kvinnor -öppet. Följ med till Schwulemuseum (Gaymuséet) dit vi ska senare. Be out and proud! I Berlin är alla vackra.

                                                                           * * *

Jag går längs den korta bit av Berlinmuren som finns kvar. Klassisk turistfälla längs floden Spree. 118 st konstnärer har de senaste åren lämnat sina avtryck, sina uttryck för friheten som kom med år 1989. Jag stannar sällan upp, någon gång ibland, men bara för en kort stund. Irriterar mig på turister. Fredsduvor. Inget berör på djupet. Inte tills jag till slut blir stående. Förstår först inte vad det är som får mig att frysa fast. En hand över en annan hand. Sträcker de uppåt? Det är ingen fara. Längre. Det blir bra nu. Svunnen röst. Äkta. Genuint. Jag läser på en skylt intill målningen. Verket är det enda av alla bidrag som finns kvar från den aktuella tiden. 1989-90. Just då.

                                                                           * * *

Det finns mat och så finns det mat. Inredning är dessutom aldrig ett löfte om kvalité. Inte på ”Chaparro Cocina Mexicana” i alla fall. Mer eller mindre ett gatukök, med kärlek till kokkonsten. Mat lagad med hjärtat (fotot nedan). Jag skulle ha slickat tallriken om det inte var för att en barsk Polizei stod någon meter bort och såg ut som om han skulle kunnat arresterat mig för mindre. Senare samma dag, på italienska ”Vino e libri”, älskar mina smaklökar med varandra. Sweet, tender love.

                                                                        * * *

Hissen har tagit mig upp till Panorama Punkt i 8 m/s. Yrsel. Runtomkring mig fotas utsikten över Berlin, det pekas och turistas. Jag tittar på ett foto istället. Med ryggen mot staden. Ett foto från år 1989. De utsträckta händerna. Lyfter upp varandra. Slår. Krossar. Tillintetgör. Gemensam beslutsamhet, styrka och den mänskliga samhörigheten. Var finns det idag?

Undrar om tårar hinner lösas upp till intet från 100 meters höjd?

                                                                        * * *

Berlin. Så mycket känslor. För konsten. För byggnader. För att gå längs gator, marknadstorg, parker och alltid ha något nytt att fascineras över, street-art att inspireras av, historia att hjälpas åt att bevara.

Jag återvänder. Snart.

Idag letade jag fram skrivhäften från mina tidiga tonår. Sidor och åter sidor av sorg, oro, uppgivenhet och uppdiktade lögner som försvarsmekanism mötte mig och vad jag vill göra just nu är att återvända till den tiden, krama om mitt tonåriga jag, stryka henne över håret och viska lugnande ärligheter om att det kommer att bli bra. Att det blir bättre. Jag vill säga till henne att när hon berättar för sin mamma så kommer beskedet mötas av en trygg omfamning. När hon sen kommer ut för sina vänner och sin bror är det ingen av dem som kommer vända henne ryggen och när hon strax därefter samlar mod inför personen hon är kär i kommer visserligen inte känslorna vara besvarade, men hon kommer få den finaste av vänskap bekräftad. Hon kommer vara älskad och hon kommer lära sig att älska sig själv.