Caroline Degerfeldt (Dojjan)

”Tacheles”. Ockuperad köpcentrumruin. Konstnärernas ockupation. Graffiti på slitet tegel. En apstaty iförd stridshjälm blickar ner på mig från fasadvalvet. Letar mig in i trapphuset. Trapphus är ett för banalt ord men vad gör man när ordförrådet sviker upplevelsen. En svag hint av urin men jag bryr mig inte. Graffiti, graffiti, graffiti. Poesi står skriven på varje trappsteg. Inspirationen slår till som dubbelmojiton från gårdagen och för varje våning uppfylls förväntningarna jag hade för den fria konstens Berlin, för målningar, skulpturer, video-art och text. Så mycket symbolik. Så mycket yttrande i material. Lämnar en generös gåva i en svart pengabox. Lämnar motvilligt byggnaden. Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Jag kommer tillbaka.

 

                     

 

                     

 

                     

 

                                                                           * * *

 

Parken ”Tiergarten” är en upplevelse om du är en hund som ska ut på en uppfriskande morgonpromenad. Så lät första domen, mitt första intryck. Dock överraskas jag även här. Genvägar leder utan tvekan till oväntade fynd - Homosexuellen Mahnmal - ett minnesmonument med filmklipp av kyssar (se lilla rutan till höger i fotot nedan) - för att hedra alla de tusentals män och kvinnor som avrättades under Förintelsen med anledning av sin sexualitet. En medelålders man med karta i hand står en bit bort, ser sig omkring, stressad, spänd. Han väntar på sin tur att se samkönad kärlek i liten tv-box, i ett 31 grader varmt Berlin. När jag tittar på honom låtsas han som om han står där för att titta på något annat. Att ”något annat” råkar vara en vanlig sten som avgränsar parken från grusstigen avslöjar honom. Dölj inte din vackraste sida, vill jag säga till honom. Kom fram, titta, sträck på dig. Följ med till Kreuzberg senare. Följ med mig och min vän till Friedrichshain eller där Mitte angränsar Prenzlauer Berg. Områden där män älskar män – öppet. Kvinnor älskar kvinnor -öppet. Följ med till Schwulemuseum (Gaymuséet) dit vi ska senare. Be out and proud! I Berlin är alla vackra.

 

                     

                                                                         

                                                                           * * *

 

Jag går längs den korta bit av Berlinmuren som finns kvar. Klassisk turistfälla längs floden Spree. 118 st konstnärer har de senaste åren lämnat sina avtryck, sina uttryck för friheten som kom med år 1989. Jag stannar sällan upp, någon gång ibland, men bara för en kort stund. Irriterar mig på turister. Fredsduvor. Inget berör på djupet. Inte tills jag till slut blir stående. Förstår först inte vad det är som får mig att frysa fast. En hand över en annan hand. Sträcker de uppåt? Det är ingen fara. Längre. Det blir bra nu. Svunnen röst. Äkta. Genuint. Jag läser på en skylt intill målningen. Verket är det enda av alla bidrag som finns kvar från den aktuella tiden. 1989-90. Just då.

 

                     

 

                                                                           * * *

 

Det finns mat och så finns det mat. Inredning är dessutom aldrig ett löfte om kvalité. Inte på ”Chaparro Cocina Mexicana” i alla fall. Mer eller mindre ett gatukök, med kärlek till kokkonsten. Mat lagad med hjärtat (fotot nedan). Jag skulle ha slickat tallriken om det inte var för att en barsk Polizei stod någon meter bort och såg ut som om han skulle kunnat arresterat mig för mindre. Senare samma dag, på italienska ”Vino e libri”, älskar mina smaklökar med varandra. Sweet, tender love.

 

                   

 

                                                                        * * *

 

Hissen har tagit mig upp till Panorama Punkt i 8 m/s. Yrsel. Runtomkring mig fotas utsikten över Berlin, det pekas och turistas. Jag tittar på ett foto istället. Med ryggen mot staden. Ett foto från år 1989. De utsträckta händerna. Lyfter upp varandra. Slår. Krossar. Tillintetgör. Gemensam beslutsamhet, styrka och den mänskliga samhörigheten. Var finns det idag?

Undrar om tårar hinner lösas upp till intet från 100 meters höjd?

 

                     

 

                                                                        * * *

 

Berlin. Så mycket känslor. För konsten. För byggnader. För att gå längs gator, marknadstorg, parker och alltid ha något nytt att fascineras över, street-art att inspireras av, historia att hjälpas åt att bevara.

 

                     

 

                     

 

                     

 

                     

 

Jag återvänder. Snart.