"Torka tårarna min vän, jag tror jag vet ungefär hur det känns."
Idag letade jag fram skrivhäften från mina tidiga tonår. Sidor och åter sidor av sorg, oro, uppgivenhet och uppdiktade lögner som försvarsmekanism mötte mig och vad jag vill göra just nu är att återvända till den tiden, krama om mitt tonåriga jag, stryka henne över håret och viska lugnande ärligheter om att det kommer att bli bra. Att det blir bättre. Jag vill säga till henne att när hon berättar för sin mamma så kommer beskedet mötas av en trygg omfamning. När hon sen kommer ut för sina vänner och sin bror är det ingen av dem som kommer vända henne ryggen och när hon strax därefter samlar mod inför personen hon är kär i kommer visserligen inte känslorna vara besvarade, men hon kommer få den finaste av vänskap bekräftad. Hon kommer vara älskad och hon kommer lära sig att älska sig själv.
