Finnes: Stelt skrälle med Yogabehov.
Föreställ er en stelopererad vandrande pinne i människostorlek. Släng gärna till lite förstadiereumatism i sammanhanget. Tänk er sedan att detta spektakel ska ta sig igenom smurfhöga tunnlar, spiralformade rutschkanor och lågsmala hängbroar på Busfabriken i samma tempo som en exalterad brorson som med höga rop varnar för pijater, hajar och tigjaj. Detta spektakel är jag. Ett spektakel som, för kärleken till det lilla yrvädret, strök svetten ur pannan, utvecklade diskutabla tekniker att ta sig fram och planerade flyktvägar från hotande kanonkulor och djungelmonster med inlevelse som förtjänar en Oscarnominering. Sanna mina ord att det knakade, sprakade och gnisslade däruppe i byggnadsställningarna. Och då menar jag inte från trä, plast eller gångjärn, utan muskler, rygg och leder. Men det är det värt för varje ”kom fastej Caoine, kom”, ”jag åkej föjst” och ”vi måschte akta osch föj ojmajna”. Det är det värt för den lilla glimt jag får in i den värld han ser, som de ser, de små älskade liven. Nu har de åkt hem igen efter tre dagar hos mig, mina brorsbarn William och Elwira. Nästa gång vi ska ses är det jul och förhoppningsvis har träningsvärken lagt sig tills dess så att jag kan ta mig upp från soffan och bege mig norrut. Sa någon poweryogakurs? Bär med mig dit isåfall. Jag är inte så tung.
