1 september, a day to remember.
För ett år sedan idag satt jag i ett väntrum på Lunds Universitetssjukhus. Halsen torr. Fingrarna så hårt sammanflätade att de vitnade av trycket. Tankarna surrade som berusade flyfän. Maktlös men där. Där på plats för min vän som efter sex timmars analys och operation skulle få beskedet om cancern fanns kvar i kroppen. Till slut rullades hon in på uppvak och jag fick sitta vid hennes sida. Varje gång en sjuksköterska kom förbi försökte jag snegla på journalerna men de var skickliga med att vinkla bort dem. De visste. De visste om det förbannade jävla fanskapet fanns kvar. De visste allt men fick inget säga. Inte till mig. Barndomsvän men inte släkt. Jag ombads att ta en promenad, ta lite frisk luft, äta något, vilket personalen gjorde klart att jag minsann inte gjort på många långa timmar. Så jag gick. Motvilligt.
Utanför sjukhuset pågick vardagen som vanligt. Vrålande bussmotorer. Avgaser. Protesterande pojke med tålmodig mamma. Högljudd konversation mellan två halvdöva pensionärer. Himmel. Gräs. Asfalt. Lösa skosnören. Jag satte mig på en träbänk med en svettig ostsmörgås inlindad i glapack i handen. Stirrade på den en stund, svarade på ett sms, la kvar smörgåsen på bänken och gick tillbaka. När jag återvände var hon inte kvar på uppvak och jag hänvisades till en av sjukhussalarna. Där låg hon. Vaken, utmattad och stark. Det dröjde inte länge förrän läkaren kom och satte sig på en stol bredvid sängen. Hjärtat i halsgropen. Jag höll andan. Handen kramade hennes mot lakanet.
”Vi fick bort allt.”
Jag andades ut i ett skratt och såg på min vän. Hon släppte inte läkaren med blicken och sjönk djupare ner i madrassen, för trött för att le fullt ut, men det gjorde jag åt henne så det räckte och blev över. Hade det dessutom inte varit för att hon delade rum med en patient som låg och vilade i sängen mittemot hade jag slitit tag i läkaren i ett highpitchat lyckorop och startat en conga-line genom rummet ut i korridoren.
Ett år sedan var det. I ett år, på dagen, har hon varit fri från cancern. Underbart. Det är nu fyra år kvar till friskförklaring och jag finns vid hennes sida för varje kampsteg på vägen. Hon är inte ensam, även fast hon tar sjumilakliv på egen hand varje dag. Idag springer hon till exempel Hässleholmsloppet på 10 km för att bevisa sin kropps styrka och kapacitet och ingen kan vara stoltare än vad jag är just nu. Förutom hon själv då förstås.
